Lymfom kallas även lymfkörtelcancer och är ett samlingsnamn för flera olika cancersjukdomar som uppstår i kroppens lymfsystem. Dessa skiljer sig mycket åt vad gäller symtom, behandling och prognos. Därför är det viktigt för patienter och anhöriga att veta exakt vilken typ av lymfom det handlar om, för att kunna få korrekt information.
Vår kropp består av celler, och cancer beror på att celler börjar dela sig okontrollerat. När detta sker i det lymfatiska systemet, uppstår lymfom. De celler som börjar dela sig och växa till är en typ av vita blodkroppar, så kallade lymfocyter, oftast i lymfkörtlar, mjälte eller benmärg, men kan även ske exempelvis i skelett, lunga, lungsäck, mag-tarmkanal, centrala nervsystemet eller hud. Cellerna samlas då i lymfkärlen och orsakar knölar eller svullnader, vilket är det vanligaste symtomet vid lymfom. Normala B-lymfocyter skyddar mot bakterier och normala T-lymfocyter skyddar mot virus och svamp.
Det finns idag mer än 70 olika typer av lymfom där både behandling och prognos styrs av vilken sort som diagnosticerades initialt.
Den äldsta indelningen, som i viss mån lever kvar, är uppdelning i Hodgkins lymfom som drabbar cirka 200 individer i Sverige per år och non-Hodgkin-lymfom, NHL, som drabbar cirka 2000 individer.
Non Hodgkins lymfom, NHL, kan indelas i lågmaligna (indolenta eller långsamt växande) och högmaligna (aggressiva eller snabbt växande) samt i undergrupperna B- och T-cellslymfom, beroende på vilken typ av celler sjukdomen utgår ifrån. Follikulärt lymfom är det vanligaste indolenta/lågmaligna lymfomet och utgör omkring 15 procent av alla lymfom. Bland de högmaligna lymfomen är Diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) den vanligaste sorten. I Sverige får cirka 600 individer diagnosen DLBCL varje år. DLBCL utgör cirka 20–25 procent av alla lymfom bland vuxna i västvärlden.
Hodgkins lymfom, samt lymfoblastlymfom och andra ovanliga aggressiva lymfom kan drabba unga individer, medan de vanligaste lymfomtyperna huvudsakligen drabbar äldre personer, medianålder för insjuknande är drygt 70 år och den stora majoriteten är ålderspensionärer. De allra flesta lymfom är vanligare bland män än bland kvinnor, men behandlingsresultaten brukar vara bättre för kvinnor. Maligna lymfom är landets åttonde vanligaste cancerform. Lymfom har ökat sedan mitten på 1900-talet i hela västvärlden, men utvecklingen har idag avstannat. Andelen personer som lever med lymfom ökar dock, sannolikt beroende på både bättre diagnostik och behandlingsmetoder. Dessutom ökar andelen personer över 65 års ålder vilket medför att fler personer riskerar att få lymfom. Ungefär 1 av 50 personer kommer att få sjukdomen under sitt liv.
Idag vet man inte säkert vad som orsakar lymfom. Generellt sett finns inga starka samband mellan livsstilsfaktorer och lymfom förutom att man vid follikulära lymfom sett en viss koppling till rökning och aggressiva lymfom till övervikt (högt BMI). Föräldrar, syskon och barn till patienter med lymfom har en något förhöjd risk att drabbas men risken för den enskilde släktingen bedöms dock som mycket liten och motiverar inte lymfomutredning om det inte finns klinisk misstanke.
Den största riskfaktorn för lymfom är ålder. Några andra riskfaktorer har identifierats, men endast ett fåtal personer som får lymfom har utsatts för dessa (och de flesta som utsatts får inte lymfom). De flesta typer av lymfom drabbar något oftare män än kvinnor, tex diffust storcelligt B-cellslymfom. Follikulärt lymfom däremot drabbar kvinnor lika ofta som män.
Alla lymfom är behandlingsbara. Vissa lymfom är botbara, de övriga får betraktas som ”kroniska”, där modern behandling oftast innebär lång sjukdomsfri överlevnad. Här berättar vi mer om behandlingen av lymfom.
Du lämnar nu en Roche AB och Roche Diagnostics Scandinavia hemsida. Länkar till externa webbplatser är tänkta som en service till våra besökare. Roche AB och Roche Diagnostics Scandinavia tar inte ansvar för innehållet på externa webbplatser. För att gå vidare klicka på Fortsätt annars klickar du på krysset.